Rasinformation Långhårig Collie

Hemland: England

Bakgrund / ändamål:

Långhårig collie är en av de äldsta brittiska raserna, ursprungligen från norra England och Skottland, där den användes som vallhund.
Vid 1870-talet började collien renavlas exteriört och vann snabbt i popularitet. Rasen delades så att en korthårs- och en långhårsvariant uppstod. De båda hårlagen har dock korsats med varandra hela tiden.
Rasen kom tidigt till Sverige och på kontinenten och i England utbildades ett stort antal hundar till sanitetshundar (räddningshundar).
Långhårscollien är en brukshund och skall som sådan kunna utföra ett hårt arbete. Den fungerar även utmärkt som familjehund. Till lynnet skall den vara vänlig, alert och samarbetsvillig.

Helhetsintryck:

Collien anses vara en hund av stor skönhet, som står med stolt värdighet utan att någon del år oproportionerlig och stör helheten. Dess fysiska byggnad måste uppfylla kravet på styrka och rörlighet utan att vara grov eller klumpig. Det rätta collieuttrycket, ett synnerligen viktigt begrepp, uppnås genom fullkomlig balans mellan och i kombination av skalle och nosparti, kompletterat av korrekt placerade ögon av korrekt färg, form och storlek samt korrekt ansatta och burna öron.
Collien är vänlig till sinnelaget utan spår av nervositet eller aggressivitet.

Huvud:

Huvudets form är av stor betydelse och skall vara i proportion till hundens storlek. Både framifrån sett och i profil liknar huvudformen i stort sett en avtrubbad jämn kil. Hjässan skall vara flat. Från öronen avsmalnar huvudets sidor gradvis mot den svarta nosen, utan vare sig markerade kinder eller snipigt nosparti. Sett i profil skall hjässlinjen och noslinjen vara parallella och raka av samma längd, uppdelat av ett litet, men urskiljbart stop (pannavsats). Mitt emellan de inre ögonvrårna, som också är centrum för ett korrekt placerat stop, ligger mittpunkten för huvudets hela längd. Nospartiet skall vara mjukt avrundat, inte kantigt. Underkäken kraftig och välmarkerad. Skallens djup från ögonbrynen till undersidan av underkäken får aldrig vara överdrivet. Nosspegeln skall alltid vara svart.

Ögon:

Mycket viktigt kännetecken, som ger det milt vänliga uttrycket. Medelstora (aldrig riktigt små), mandelformade ögon med något snedställd placering. Färgen mörkbrun, undantag gäller för blue merle, där ögonen ofta är blå eller blåfläckiga, helt eller delvis, antingen det ena eller båda ögonen. Blicken är intelligent och uttrycker vakenhet och livlighet vid lystring.

Öron:

Små, inte för tätt tillsammans på hjässan, men inte heller för långt isär. I vila bärs de bakåtlagda, men reses vid lystring så att ungefär 2/3 av örat är upprätt medan 1/3 tippar framåt, nedåt av sig själva.

Bett:

Tänderna skall vara tillräckligt stora, käkarna kraftiga, med ett perfekt, jämnt och fullständigt saxbett, dvs överkäkens tänder sluter väl till om underkäkens och är placerade i rät vinkel till käkarna.

Hals:

Muskulös, kraftfull, förhållandevis lång med väl välvd nackbåge.

Kropp:

Något längre i förhållande till höjden, ryggen fast med en lätt förhöjning över länden. Revbenen väl välvda, djup bröstkorg, tämligen bred bakom skuldrorna.

Fram- och bakben:

Skuldrorna skall vara sluttande och välvinklade.
Frambenen raka och muskulösa, varken inåt- eller utåtvridna armbågar med medelkraftig benstomme.
Bakbenen skall ha muskulösa lår, underbenen torra och seniga, knälederna välvinklade. Hasorna korta och starka.

Tassar:

Ovala och välutvecklade trampdynor. Tårna välvda och tätt slutna. Baktassarna något mindre välvda.

Svans:

Så lång att sista svanskotan når åtminstone till hasleden. Bärs lågt, när hunden är lugn, men med något uppåtböjd svanstipp. Får bäras högt när hunden är upphetsad, men aldrig in över ryggen.

Rörelser:

Rörelserna är ett utpräglat kännetecken för rasen. En välbyggd hund har aldrig utåtvridna armbågar, men rör sig trots det med framtassarna förhållandevis nära varandra. Flätande, korsande eller paddlande rörelser är i hög grad otillfredställande. Bakbensrörelserna sedda bakifrån skall vara parallella från hasleden till marken men inte för trånga, sett från sidan är rörelserna flytande. Bakbensrörelserna kraftfulla med ordentligt påskjut. Ett tämligen långt steg är önskvärt och skall vara lätt och till synes utan ansträngning.

Päls:

Pälsen följer kroppens kontur och är mycket tät.
Täckhåret är strävt och känns strävt att vidröra, underullen mjuk, ullig och mycket tät, så den nästan döljer huden. Manen och bröstpälsen är mycket riklig, masken (ansiktet) korthårigt. Örontopparna korthåriga men längre hår nedåt basen, frambenen skall ha rikliga fanor, bakbenen ovanför hasorna skall vara rikligt hårbeklädda men nedanför korthåriga. Håret på svansen skall vara mycket rikligt.

Färg:

Tre erkända färgvarianter. Sobel och vit, trefärgad och blue merle.

Sobel:

Alla nyanser från ljus guld till djup mahogny eller skuggad sobel. Ljus halm- eller krämfärg är absolut inte önskvärt.

Trefärgad:

Övervägande svart med djupt gulbruna (tan) tecken på huvudet och benen. En rostig färgton i överpälsen är absolut inte önskvärt.

Blue Merle:

Övervägande klar silverblå fläckad och marmorerad med svart. Djupt gulbruna tecken föredras, men frånvaron ger inget kvalitetsneddrag. Stora svarta fläckar, skiffergrå färg eller rostig färgton i antingen över- eller underpälsen är absolut inte önskvärt.

Vita tecken:

Alla ovannämnda färgvarianter skall ha mer eller mindre av den typiska vita collieteckningen.
Följande tecken föredras: Vit krage eller delvis, vitt bröst, ben och tassar, vit svanstipp. En bläs får finnas på nosen eller skallen eller bådadera.

Mankhöjd:

Hanhund 56-61 cm.
Tik 51-56 cm.

Fel:

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.